Vi fick komma hem från sjukhuset

Så skönt, vi fick åka hem. Lillan hade inga större fel på några prover. Dom skickade iväg ett prov på odling o så får vi avvakta hemma. Lite lågt salt hade hon, pga att hon äter så dåligt med lagad mat (pga epilepsimedicinerna). Vi får väl låta henne äta mer salta kex igen. Det finns två salta grejer hon äter. Salta kex, och cheezeballs. Just det, ibland äter hon Gyrospizza också. Det är salt det. Men vanlig mat är oftast svårt.

Vi missade cancerkontrollen i fredags också (i Lund). Vi kom på dagen efter att vi glömt helt. Så vi ska troligen dit snart igen, dom skickar ny tid rätt snabbt när man missat. (Sällan vi missat). Då tar dom nya njurprover rätt snart, så vi ska kunna vara lugna.

Lillan har bara en njure, hon överlevde Wilms tumör 2016. Nästan nio av tio barn överlever den. (Fantastiska odds när det gäller barn i allmänhet, men usla odds att höra om ditt eget barn). Den upptäcktes dock tidigt och visade sig vara stadium 1. Vi tackar Gud att vi fick ha henne kvar hos oss. Hon kom så lindrigt undan att jag skämdes inför de andra föräldrarna på barnonkologen.

Nu går hon på kontroll var tredje månad (ultraljud o lungröntgen). Det där ultraljudet är bland det värsta jag vet ändå. Sitter där o försöker tolka ansiktet på den som gör ultraljudet, försöker se på ansiktet om denne ser nåt skumt i magen eller inte. Dom håller pokerfejs så mkt vet jag. Det gjorde dom nämligen första gången…

Den gången vågade jag inte fråga vad han såg. (Lillan hade kissat blod. Illrött kiss). Jag frågar aldrig. Jag vill inte veta när jag sitter där. Vill helst aldrig veta nånsin. Vill bara leva i den vanliga vardagen och glömma allt det där. Vill bara bort från alltihop. Ta med vår lilla flicka långt långt bort från läbbiga magnetkameror och nålar.

En gång satt jag andlöst och tittade på hans hals, han som gjorde ultraljudet, tittade på pulsen som syntes lite vagt, hur den rörde sig. Försökte bedöma om den ökade… om han svettades.

Man ska inte kolla på skärmen. Då blir man iskall inombords av alla pluppar man tror sig se därinne i magen. En ultraljudsbild av buken är svårtolkad för amatörer… Nu har jag ändå börjat lära mig. Jag försöker tänka på nåt helt annat. Tänka att det är klart att allt är bra. Att det bara är som ett litet tandläkarbesök.

Troligen blev hon räddad till livet av sin storebror. Dom hade lekt våldsamt, tills han gav henne en förskräcklig känga med foten eller knät, jag minns inte. Jag minns bara att jag blev väldigt arg, för det var alldeles förskräckligt hårt. Vi avbröt barnens lek där. I sidan eller i magen var det. En stund senare bytte jag kissblöjan och såg en rosa nyans i blöjan. Vi satte henne på en potta. Nån halvtimme senare låg det rent blod i pottan.

Det är inte så Wilms tumör brukar upptäckas. Den brukar upptäckas när den är stor som en fotboll och antingen får magen att puta ut mystiskt, eller till slut ge smärta för att den trycker på andra inre organ. Om hon inte fått den där sparken hade den upptäckts senare. Hon var dessutom knubbig, så den hade inte synts lätt. Nu var tumören bara 5-6 cm i diameter. (Lillan var 3,5 år.)

Nu sover hon. Ja, båda tjejerna faktiskt. Lillan ligger här bredvid i mörkret och andas så lugnt med sina fötter på min mage. Hon får alltid fotmassage medan hon somnar 😊❤❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s