Efter en flod av tålamod

Kvällen är här :) Och jag har visst glömt plasta över färgerna från igår ser jag… haha… stenhårda. Hade tänkt måla lite mer på denna nu. Får hälla upp ny färg tyvärr. (Men jag brukar sällan glömma plasten.)

20180829_201701.jpg

Nu sover barnen. I tid faktiskt. Det vill säga, sista barnet somnade halv åtta – stora killen som snart fyller åtta. Då vet jag att han kommer att hinna sova ut och vakna av sig själv i god tid på morgonen. Trots att allt gick som smort ikväll, så tar det ändå ca tre timmar att göra i ordning barnen för kvällen, från kvällsmat tills sista barnet somnat. Alla barnaskaror är olika, vissa är garanterat smidigare, andra krångligare förstås. Här har vi tre godingar på snart 4, snart 6 och snart 8 år.

6-åringen har en utvecklingsstörning och svårbehandlad epilepsi. En del av läggningen består av att tvångsmata medicin. Det kan ta lite olika lång tid, beroende på hur mycket hon kväljs. För kväljs gör hon, för varje milliliter vi måste tvinga in. Ca 6 ml vätska blir det. Tolv sprut ungefär är nödvändigt. Går det för fort kan medicinen komma upp igen. Det känns i hjärtat att se detta varenda dag. Hon är ändå så duktig, och kämpar otroligt nog för att samarbeta. Samtidigt som hon håller för ögonen kan hon motvilligt gapa de första spruten.

Sen vill vi hinna gosa lite med varje barn för sig, småprata, läsa lite, klia på ryggen (och försöka hålla sig själv vaken). Det hela är som ett litet precisionsprojekt varje kväll. Jag skyndar mig allt jag kan, samtidigt som atmosfären i kvällen ska vara så lugn som möjligt. Lite som sjuksköterskorna på sjukhuset, som är så otroliga på att dölja sin stress för patienterna (för det är ni verkligen otroliga på).

Nu är det jag och studion till klockan 22. Prick! – har jag lovat mig själv (alltså INTE senare) jag måste verkligen lära mig att lägga mig i tid haha. Två välbehövliga timmar med egentid. Både min man och jag är nattugglor, tyvärr, så vi har väldigt dåligt inflytande på varandra. Ingen sätter ett exempel och börjar lägga sig i lagom tid. Nu har jag bestämt mig dock, och deklarerat att sovrummet slocknar kl 22. Det repeterade jag igår kväll när vi började göra i ordning oss vid 22:30 – bara så du vet! Vi lägger oss 22! Vilket mellan raderna betydde, att det definitivt inte kunde bli något tevetittande eller socialiserande efter tandborstningen. Jag måste säga det högt, uppfodrande och tydligt, så att jag själv verkligen begriper det och lyder snällt. Jag har börjat säga det till mig själv redan på eftermiddagen. Så jag inte ska förvänta mig alltför många timmars barnfri tid.

Barnfri tid. Det låter alltid så illa det ordet. Vi älskar våra barn så mycket. Mamma – och pappatid låter bättre. Eller egentid, eller tillsammanstid. Men vaaad trötta vi är när barnen har somnat! Och just tystnaden. Alla behöver tystnad ibland, och den infinner sig bara när barnen sover. Så man kan ladda upp det där väldigt nödvändiga tålamodet som behövs nästa dag.

Det jag tycker är mest tröttande med dagen är att leva efter klockan. Och även på lov är klockan nödvändig för att hålla någorlunda bra rutiner. Jag har nämligen sååå dålig tidsuppfattning, och så är jag en tidsoptimist. Något jag äntligen börjat lära mig bemästra såhär efter 30-strecket. (jag är 32).

Nu ska jag bara förlora mig i tid och rum en stund, på en plats där tiden inte existerar. – I mina färger.

God natt! <3

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s