NÄR MAN HAR EN LÄKARE I LUREN OCH BARNEN SKRIKER SAMTIDIGT…

Det är inte lätt att prata i telefon med småbarn omkring sig, särskilt ens egna småbarn. 2-3 minuter in i samtalet är det som att något händer i luften. Alla blickar riktas mot mamma. Dom ska visa världens coolaste trick, be om vatten, eller starta ett slagsmål med ett syskon…

Jag pratar ganska ofta med läkare på telefon. Åtminstone jämfört med andra mammor (räkna bort alla mammor som är sjuksköterskor). Men jag pratar ännu oftare med just sjuksköterskor. Är det inte 1177 så är det habiliteringen, eller sekreterare på barnmottagningen, eller någon från Lund (onkologen), eller gamla hederliga vårdcentralen. Även om ett av mina barn är orsaken till de flesta sjukvårdskontakterna, passar övriga familjen ibland också på att fylla ut med ännu fler vårdkontakter.

Idag har jag ringt Folktandvården, Vårdcentralen, 1177, Barnmottagningen i Kristianstad, Trafikskolan i Sölvesborg, min poster-leverantör, samt Sparbanken (mina flickor har brutit av mitt företagskort. Dom länsade telefonfodralet när dom kollade barnteve på min telefon igår). Undrar vem av dom det var…?

Det roligaste samtalet idag var vårdcentralen. Det utspelade sig mitt under skolrundan (när jag hämtar två barn på förskolan och ett barn i skolan). Idag var mannen ledig, så vi åkte tillsammans.

Vi hämtade barnen på förskola och skola, och åkte direkt till matbutiken för att handla lite snabbt. Mannen gick in och jag stannade med barnen i bilen. Ett bråk bröt ut. Barnen var trötta och hungriga, och på den pyttelilla stunden mannen handlade, eskalerade bråket till gallskrik. Stora killen orkar inte sitta fast i en stillastående bil, och ville ta av bältet. Det fick han.

Telefonen ringer. Med tumultet i bakgrunden försöker jag kortfattat beskriva för sköterskan de två anledningarna till varför jag kontaktat vårdcentralen. Stora killen pratar med mig samtidigt. Jag vet inte om alla funkar likadant, men om någon med genomträngande röst säger något till mig när jag har nån på tråden, så hör jag inte vad personen i andra luren säger. Det GÅR inte. Till slut kunde jag bara inte samla mig och fortsätta förklara för sköterskan vad jag skulle få sagt.

Jag pausade och försökte samla mig, bad om ursäkt för röran i bakgrunden. Sen brast det för mig.  Jag började skratta. Jag vet inte hur jag lyckades samla mig till slut. Vi åkte hemåt under sista delen av samtalet, och jag fnissade så ljudlöst jag kunde ända tills samtalet var över. Man känner sig så krånglig när man är långsam i luren med sjukvården, för det känns alltid som att dom vill ha effektiva samtal. Och jag förstår dom, så pressat som det brukar vara. Men denna sköterska i all fall ganska lättsam och trevlig.

När vi kom hem ringde vårdcentralen IGEN, eftersom jag samma morgon bokat en telefontid även åt min man, men via hans egen telefon. Mannen svarade i ett annat rum, och kom sedan ut i hallen för att fråga mig om vilket datum läkartiden passade. Jag svarade när han stod bredvid mig vid almanackan. När sköterskan svarade insåg jag att hon var på högtalare xD samma sköterska hahaha. Fortfarande med gnälliga barn i bakgrunden. Detta var max 3-4 minuter efter mitt samtal. Vi hade just kommit in genom dörren. Jag undrar om hon kände igen min röst. (Jag har en ganska avvikande dialekt här dessutom.) Detta, i kombo med att vara den-där-mamman-till-det-speciella-barnet, bör göra mig ännu lättare att känna igen. Stamkunden på vårdcentralen. Jag känner mig som en hypokondriker när jag står där i luckan och anmäler mig själv för andra gången på kort tid, eftersom jag är där och sticker in huvudet jämt annars också.

Men det bjuder jag på!